Nu fan har jag blivit så trött på alla förbannade militär shooters att jag tänker ta avstånd från allt vad Call of Duty, Battlefield, Arma och Counter Strike heter. Därför tänker jag inte spela ett enda militär shooter spel på ett helt år. Detta projektet låter nästan som Svamprikets Anders Brunlöfs (Känd för Retro resan och Skitsnack) projekt om att inte spela ett enda spel på ett år (han har bara ca 75 dagar kvar !)

Det hela började ett par dagar sedan då jag instrallerade Battlefield 3 igen. Till en början så var det...kul med att allt sprängdes och skit men ju mer jag spelade så märkte jag en sak som Battlefield 3 och i princip varje annan militär shooter saknade... spelglädje. Om jag ska vara helt ärlig så gillade jag en gång i tiden gråa och visuellt fula Michael Bay inspirerade äventyr eller vad man nu vill kalla det.

Nu vet jag inte vad jag försöker berätta med detta inlägget förutom att jag kommer inte spela militär shooters. Kanske vill jag att ni också ska tänka över något liknande. Hur som helst det är ett år tills 16 juli 2014 men jag tror det kommer gå fort.

Skrivet av: Andreas

Club Nintendo har fått sin sida hackad

Några hackare har hackat sig in i Club Nintendos hemsida. Under den senaste månaden har dom lyckats bryta sig in 23 000 gånger. Dom har lyckats få tag på namn, hemadresser, mailadresser och telefonnummer. Det är oklart om det är hela Club Nintendo eller bara japanska. Nintendo har också bett att alla användare att byta lösenord.

Demo för Gran Turismo 6 ute till PS3

Polyphony Digital har släppt ett demo till deras kommande bil spel Gran Turismo 6. Demot finns att ladda ner från Playstation Store till PS3. I demot kan man också vara med i en tävling om man är mer intresserad av det en att testa spelet. 

FEZ får sin patch 

Phil Fish skaparen av indie spelet FEZ har skrivit på Twitter att han kommer fixa en patch till FEZ på Xbox Live Arcade. Patchen ska fixa en bug som tar bort ens sparfiler.

Capcom struntar i Gamescom

Gamescom som kommer vara under 21 till 25 augusti i Köln kommer tyvär inte ha med Capcom. Varför är det oklart om men dock vara på Tokyo Game Show den 19 september.

GTA V på två skivor till Xbox-360

Rockstar games har bekräftat att super efterlängtade GTA V kommer att ha två skivor på Xbox 360 versionen. Man kommer inte behöva byta skivor under spelets gång utan man måste använda första skivan för en installation och sedan använda den andra skivan för att spela spelet. Grand Theft Auto V släpps 17 September till Playstation 3 och Xbox 360.

Titel: The Last of Us

Format: PS3

Jag har kämpat och gjort allt jag kunnat för att överleva i en oerhört grym värld, i vad som är ett av årets mest efterlängtade spel.

Att spel är konst är det ingen fråga om längre. Huruvida exakt alla spel kan ses som konst går ju att diskutera, men det är inte vad jag hade tänkt göra i den här texten. Men rent generellt sätt så räknas spel numera som konst. Eller, det är åtminstone lag på det borta i USA numera. Men innan det sågs spel för det mesta med helt andra ögon, åtminstone hos de som inte förstod sig på spelen. De personerna tenderade ofta att se spel som en leksak. Visst, vissa spel kan ju ses lite grand som ”leksaker”, framförallt de spel som enbart fokuserar på spelmekanik och att ha roligt, och kanske inte nödvändigtvis att berätta en avancerad story. Jag ser inte spel som leksaker, men jag kan på sätt och vis förstå tankesättet hos de som ser spel som just det. Men sedan finns det spel som, hur mycket det än vrids och vänds på det, enligt mig verkligen inte kan ses som en ”leksak”, eller som ”bara” ett spel. The Last of Us är definitivt ett sådant spel som jag inte kan se som ”bara” ett spel, utan det här är verkligen konst när det är som allra bäst.

För min del är The Last of Us ett av de spel som jag sett mest framemot under detta år. Dels för att det är utvecklat av Naughty Dog, vars Uncharted-serie jag älskar (även fast trean har en svagare story jämfört med de tidigare spelen, men det är inget som är väsentligt för den här recensionen), och dels för att det knappt varit mycket nyheter om spelet egentligen. Faktiskt. För något som jag tycker är oerhört tråkigt nuförtiden, är att vi får halva spelet slängt framför våra ansikten långt innan spelets ens släppts med trailers och bilder från spelet varannan vecka. Exakt så illa är det inte, men ni förstår nog lite vad jag känner. Faktum är att det varit rätt lite information kring detta spel jämfört med nästan alla AAA-spel, som exempel visades ingenting från spelets multiplayerläge upp fören någon vecka före release. Visst, det är bra att komma ut med information och trailers för att hålla intresset för spelet uppe, men jag tycker det har gått lite för långt med detta på senaste tiden.

När spelet tar sin början har kaoset precis börjat. Huvudpersonen Joels granne bryter sig in genom hans balkongdörr, samtidigt som det på nyheterna rapporteras om ett virus som sprider sig och gör människor galna.  Det är en epidemi som spridits via en slags svamp som på något sätt utvecklats med förmågan att ta över människokroppar och som släppts iväg från växter och träd (antagligen har naturen tröttnat på vår miljöförströring). Denna epidemi sprider sig sedan snabbt och gör att de som tas över av svamparna blir som zombier. Dock kallas de ”Infected” (infekterade, som jag kommer att kalla de framöver i denna recension), och är tekniskt sätt inga zombier, även fast de beter sig mer eller mindre som just zombies.

Vi hoppar 20 år framåt, och USA är numera knappt en skugga av sitt forna jag. Joel lever i en karantänzon, som snarare känns som ett koncentrationsläger, då det råder utegångsförbud, ID-kontroller, förtryck och en polisstat som avrättar folk som bryter mot lagarna som stiftades efter att epidemin lamslog landet. En laglös pundare som går under namnet Robert har retat upp Tess, som är ett riktigt rivjärn (och som jag förmodar är Joels flickvän), och de två bestämmer sig för att leta upp honom och ta saken i egna händer. Men detta gör att de också olyckligtvis dras in i en grupp rebellers plan och får i uppgift att eskortera en flicka vid namn Ellie, något som till en början verkade vara en enkel uppgift. Men det leder till en resa där Joel och Ellie måste förlita sig på varandra genom USA, från Boston till Salt Lake City.

På ytan är storyn i The Last of Us en rätt ordinär berättelse som utspelar sig i en postapokalyptisk värld. Spelets inledning är visserligen fantastisk, men samtidigt är det en gnutta generiskt. Det märks också att Naughty Dog blivit inspirerande utav bland annat The Road och I Am Legend. Sedan känns det som att det saktar ned och blir segare i början, men långtifrån tillräckligt mycket för att jag ska förlora mitt intresse. Men när jag väl kommer under ytan till spelets story, så gömmer sig något annorlunda. Även fast själva grundberättelsen är en sådan som berättats otaliga gånger förut, så lyckas Naughty Dog att flera gånger överraska mig under spelets gång med åt vilket håll berättelsen rör sig. Berättandet är också helt fantastiskt med några av de bästa mellansekvenserna som någonsin gjorts, och karaktärerna i spelet är så otroligt välskrivna att det är svårt att inte bry sig om dem. Samspelet mellan Joel och Ellie, och bandet som byggs mellan de är nog faktiskt bland det bästa som jag någonsin har upplevt i ett spel. Här får jag nog hejda mig så att jag inte börjar avslöja för mycket ur storyn, men jag kan säga att även fast det på ytan verkar vara en rätt typisk berättelse så är den istället fantastisk, unik och gripande.

Story är något som är viktigt enligt mig och storyn i The Last of Us är fantastisk, men det finns en sak som är viktigare än en fantastisk story. Är spelmekaniken bra och är det roligt att spela? På den frågan så kan jag säga det inte bara är berättelsen och berättandet som är starkt, utan även det spelmekaniska i The Last of Us är starkt. Med tanke på att det är Naughty Dog som står bakom rodret så har nog vissa kanske förväntat sig ett Uncharted i en apokalypsmiljö, och även om det visserligen finns likheter mellan spelen så känns The Last of Us som något eget. Jag får nämligen själv välja hur jag ska tackla situationerna som jag hamnar i. Ska jag smyga förbi fienderna, strypa de bakifrån eller plocka fram en bössa och skjuta alla i skallen? Även fast smygandet uppmuntras genom att det inte finns mycket ammunition och faktumet att Joel måste använda förband för att återställa sin hälsa istället för att gömma sig i ett hörn och vänta ett par sekunder, så är det hela tiden upp till dig själv hur du ska ta dig genom spelet.

Som sagt så uppmuntras smygande, och det var det som jag hade roligast med, samtidigt som var det något som verkligen kändes nervkittlande. Det finns en typ av Infekterande som kallas för Clickers, som har blivit blinda men i gengäld har de utvecklat ett slags ekolod som gör att de ändå kan ”se”. Att smyga förbi de fungerar, men rör du dig för fort så är de genast efter dig och eftersom det är en av de dödligare fienderna så räcker det med att de kommer tillräckligt nära dig för att det ska vara kört. Men även striderna känns riktigt bra, då det finns en viss tyngd som gör att det på något sätt känns äkta. Om jag tar en revolver och skjuter en person, eller om jag plockar upp en träplanka och slår någon till döds så känns det. Samma sak när det är fienderna som slår mig med ett järnrör eller skjuter mig med en hagelbössa, det känns verkligen.

En annan sak som bidrar till både smygandet och skjutandet är riktigt bra, är tack vare intelligensen på fienderna. I Uncharted-spelen så upplevde jag rätt ofta att fienderna inte kändes speciellt smarta, men i The Last of Us är skillnaden överraskande stor. Fienderna i spelet är för det mesta riktigt smarta och känns hela tiden övertygande när de försöker hitta eller ha ihjäl mig. Dock så reagerade jag på en sak gällande kompanjonerna i spelet, åtminstone till en början. De blir nämligen aldrig upptäckta när jag smyger mig fram. I början så störde jag mig en aning på det, men efter lite funderande så insåg jag att det nog var ett medvetet val från utvecklarnas sida. Det är ju inte så kul egentligen att bli upptäckt för att min datorstyrda kompanjon klantat till sig, och hade det varit på det sättet s hade jag nog i alla fall stört mig på kompanjonerna. Men bortsett från den lilla parentesen så känns även kompanjonerna hjälpsamma, då Ellie vid ett flertal tillfällen sagt var en fiende var någonstans så att jag en kort stund visste dennes position.

Världen som Joel och Ellie lever i är en brutal värld där det varken finns något svart eller vitt, men framförallt så känns den hela tiden övertygande. Det är också en våldsam värld, men det känns aldrig för mycket. Nuförtiden så tycker jag att flera spel har med en massa våld bara för sakens skull som inte tillför någonting egentligen, utan bara är där för att det ska se ”coolt” ut. Men så är aldrig fallet i The Last of Us, då våldet aldrig saknar någon mening och är något som verkligen passar in med spelet. Atmosfären är också riktigt strålande, och det är faktiskt just den delen som gör att jag emellanåt känner en viss rädsla. Även fast de Infekterande kan vara otäcka (framförallt tjockisvarianten), så känner jag snarare obehag för att just atmosfären är så fantastisk. Jag känner mig helt indragen i spelet och striderna känns verkligen som en strid mellan liv och död. Tempovariationen är också helt fantastisk, för precis när jag känner att det borde hända någonting så dyker fiender upp, och precis när jag känner att jag börjar tröttna på fienderna så saktar spelet ned och låter mig ta mig fram i egen takt.

Något som jag kände mig otroligt skeptisk till en början var spelets multiplayerläge. Multiplayern i Uncharted var visserligen kul, men jag kände samtidigt att det var något som jag inte hade saknat så mycket om det inte fanns med. Jag misstänkte att jag skulle känna något liknande för multiplayern i The Last of Us. Till en första anblick så verkade mina misstankar till en början stämma. Klassystemet ser ut att vara inspirerat utav Call of Duty: Black Ops II och naturligtvis finns det likheter mellan The Last of Us och Uncharted. Men efter ett par matcher så var jag helt fast, något som jag kan säga att det var ett bra tag sedan jag kände så för ett multiplayerläge.

Dels så är tempot i multiplayern betydligt långsammare än i Uncharted-spelen, och framförallt långsammare jämfört med majoriteten. Att ta sig långsamt fram är något som verkligen hjälper att hålla dig vid liv, för det är inte bara när du skjuter som fienderna vet var du är, utan det är även när du springer fort framåt. Det blir alltså mycket smygande under matcherna. En annan sak är att det verkligen byggs mycket på samarbete. Om du är mer utav en ensamvarg när det kommer till multiplayer så kan jag direkt säga att The Last of Us inte är något för dig, för att inte hålla ihop med gruppen är nästan som att springa rakt fram mot fienderna när de skjuter mot dig. Du kommer att dö om du är ensam, så därför är det viktigt att du håller ihop med gruppen och samarbetar genom att täcka varandra och hjälpa varandra på fötterna när de blivit svårt skadade.

En annan sak som sticker ut med multiplayerläget är klansystemet, eller snarare hur XP-insamlandet är presenterat. Det är inget traditionellt klansystem där två klaner möts i en match för att göra upp om vilka som är bäst, utan det är överlevare som anslutar sig till din klan i takt med att du samlar in förnödenheter. Visserligen är allt detta endast siffror samt ett egentligen ett XP-system, men det är presenterat på ett annorlunda sätt som gör att det känns roligare. Varje match så måste du samla in ett visst antal förnödenheter, och om du samlar in mer än vad du behöver så anslutar sig fler överlevare till din klan. Samlar du däremot in färre förnödenheter än vad du behöver så blir invånarna i din klan sjuka och hungriga, och kan eventuellt dö om det inte går bättre. Emellanåt så inträffar slumpmässiga händelser för din klan, som att ni stöter på ett gäng andra överlevare eller blir anfallna. Då får du som ett slags litet uppdrag som du ska utföra under ett visst antal matcher, så som att exempelvis markera eller döda ett visst antal fiender, och beroende på hur bra du lyckas så påverkas du mer positivt eller negativt utav den slumpmässiga händelsen. En liten kul detalj är också att om du ansluter till Facebook så kommer vissa överlevare vara från din kompislista på Facebook, vilket gör att din klan känns lite mer personlig och är en liten kul detalj.

Något som Naughty Dog verkligen har lyckats med, är hur spelet ser ut både tekniskt och estetiskt. Med Uncharted-spelen så har utvecklarna visats sig vara grafikgudar, då de spelen i princip alltid blivit det snyggaste konsolspelet samt det snyggaste spelet till Playstation 3, och The Last of Us är inget undantag. Rent tekniskt så är det sjukt snyggt, och det är nästan sinnessjukt hur utvecklarna lyckats pressa fram så här snygg grafik med en så gammal hårdvara som Playstation 3 faktiskt är. Flera gånger under spelets gång så stannade jag bara upp för att i ren förtjusning kika på hur oerhört detaljerat allt är och hur otroligt vackert spelet är med alla växter som växt överallt.

När det gäller ljudet så har jag i princip bara positiva saker att säga. Mycket utav ljudet bidrar en hel del till att göra atmosfären så fantastisk som den är. Även musiken är riktigt bra, och vissa korta ljudslingor påminner faktiskt lite grand om musiken i Metro: Last Light (vilket är lite läskigt faktiskt, eftersom det också är ett spel som utspelar sig i en postapokalyptisk värld och som jag dessutom ansåg vara årets hittills bästa spel efter att det släpptes). Men det som imponerar mest med ljudet är utan någon som helst tvekan röstskådespeleriet, som är minst sagt fantastiskt och bidrar enormt mycket till att göra karaktärerna så bra som de faktiskt är.

Efter att i princip bara har hyllat spelet, så måste jag säga att även solen har sina fläckar. Men jag kan faktiskt ärligt talat inte komma på särskilt många svagheter med detta spel. Det som jag rent spontant kan komma på nu och som jag kände under spelets gång, var att det stundtals kändes för linjärt. Vilket blir lite konstigt när jag nämner det som en av spelets svagare punkter, när jag inte brydde mig så mycket om att även Metro: Last Light var riktigt linjärt. Jag misstänker dock att det har med att Last Light samtidigt lät mig fatta val som spelade roll, något som kanske inte hade spelat lika stor roll om det spelet var öppnare. Jag kände också att The Last of Us blev lite väl frustrerande mot slutet av äventyret, då det kändes som att jag blev upptäckt för minsta lilla sak och när jag väl blev upptäckt så kunde jag lika gärna ladda om en tidigare sparfil, då det kändes nästan omöjligt att mig ur knipa.

Storyn och berättandet är mer eller mindre fantastiskt, atmosfären är riktigt tät, för det mesta riktigt smart A.I, tempovariationen är perfekt, röstskådespeleriet är fantastiskt och karaktärerna välskrivna, grafiken är otroligt snygg och multiplayerläget är överraskande underhållande. Sedan finns det ju skönhetsfläckar, såsom att det stundtals känns lite för linjärt och att jag kände mig frustrerad mot slutet av spelet, men även fantastiska spel är inte felfria. Om jag någonsin kommer få höra någon som påstår att spel inte är konst, så kommer jag bara att hänvisa de till detta spel. För i slutändan är The Last of Us inte bara årets hittills bästa spel, utan det är även ett av de bästa spelen som jag haft nöjet att få uppleva, och det är när spelkonst är som allra bäst.

Betyg 10/10

Grafik: 10

Spelbarhet: 9

Ljud: 10

Hållbarhet: 8

Ännu en vecka har försvunnit snabbare än den kom. 

Fable 3 gratis för xbox live gold medlemmar 

Fable 3 går att ladda ner helt gratis för alla som har ett giltigt xbox live gold konto. Detta är starten av Games with Gold en tjänst som påminner om Playstation Plus. Halo 3 och Assassins creed 2 kommer också att finnas med i denna tjänsten.

Microsoft tar bort DRM-policy för Xbox One

Som ni säkert har märkt så har Microsoft bestämt sig för att bland annat att man måste vara online en gång varje 24 timme för att kunna spela på Xbox One. Detta gillade inte många och dom gorde sig hörda och nu har Microsoft bästemt sig för att ta bort det och ett par andra saker.

The War Z byter namn

Skräp spelet the war Z har nu bytat namn till Infestation: Survivor Stories. Community Managern Kewk lovar att spelarna inte kommer bli påverkade förutom att dom kommer byta namn och logotyp. Dom blev tvungna att byta namn på grund av att det låter för mycket som World War Z med Brad Pitt i huvudrollen.

Inget multiplayer i nya Wolfenstein

Machine games utvecklarna av Wolfenstein the new order har bekräftat att det nya wolfenstein inte kommer ha någon multiplayer utan dom kommer fokusera på att göra singelplayern bättre.

Battlefield 3 gratis för Playstation Plus medlemar

Playstation Plus medlemarna kommer blandannat ladda ner Battlefield 3 den tredje juni. Detta är en del av dom spelen som kommer finnas med i Playstation Plus erbjudande under Juni månad. Dom andra spelen som kommer finnas med i erbjudandet är Payday: The Heist, Saints Row the Third, Ninja Gaiden Sigma Plus och Unit 13

I veckans spel nyheter så ska vi nu göra en slags E3 special och vi delar med oss av så många trailers från E3 som möjligt.

Mirrors edge 2 uppvisat

Dragon Age Inqusition

Ny trailer till Metal Gear Solid 5

Kingdom hearts 3 uppvisat

Final Fantasy 15 trailer

Gameplay trailer för nyligen uppvisade Bayonetta 2 

Titanfall gameplay trailer

E3 trailer för quantum break

Sony visar upp The order: 1886

Mad Max uppvisat

Multiplayer trailer för Battlefield 4

Första trailern för sunset overdrive

E3 trailer för the witcher 3 

Star wars battlefront 3 teaser

Ryse son of rome 

The Division uppvisat

E3 trailer för Watch dogs

Ny elder scrolls online trailer

Dead rising 3 uppvisat 

Destiny gameplay

Killzone Shadow fall trailer

Titel: Metro: Last Light 

Format: Pc, PS3, Xbox 360

I en framtid där världen ovan jord är ödelagt, så har jag gjort mitt yttersta för att överleva skräcken och de olika fraktionerna nere i Moskvas tunnelbanesystem.

Föregångaren Metro 2033 var baserat på boken skriven av Dmitry Glukhovsky, som utspelade sig i en intressant värld där ett framtida Moskva hade förstörts under ett kärnvapenkrig och tvingat människorna att flytta ned till det ryska tunnelbanesystemet. Det är en värld där hoppet sedan länge försvunnit, där mutanter härjar både ovan och under jord, och där olika fraktioner strider om sina politiska ideologier. Spelet Metro 2033 var lite av en oslipad diamant, då atmosfären var fantastisk och grafiken var riktigt läcker. Däremot saknade striderna tyngd, vapnen kändes fjösiga och fienderna var inte speciellt smarta. Men överlag så var det ett bra spel som jag gillade mycket, och som gjorde att jag såg mycket framemot uppföljaren Metro: Last Light.

Till skillnad från föregångaren så bygger inte handlingen på boken Metro 2034, utan det är en helt egen story som utspelar sig i samma värld (den kommande boken Metro 2035 ska dock bygga på handlingen i Last Light, varför vet jag inte riktigt). Hursomhelst, Metro 2033 hade två olika slut, men storyn i Last Light bygger på originalslutet från boken, det vill säga det slutet där allt smäller till rejält. Artyom, spelens huvudkaraktär, hade i uppgift genom hela Metro 2033 att stoppa något som hotade hans hemstation, The Dark Ones. Men i sista stunden när raketerna är sekunder ifrån att träffa The Dark Ones hemvist, insåg Artyom att de kanske hade andra motiv.

Nu har ett år passerat sedan händelserna, och Artyom är med i en grupp som kallas för Rangers. En dag dyker Khan upp och berättar att en levande Dark One har setts, och eftersom Artyom tycks kunna kommunicera med dem så är det alltså meningen att de ska få tag denna Dark One för att få reda på mer om vilka de är och vad de vill. Dessvärre delar inte alla samma tankar kring Dark Ones, och istället får Artyom order från sin överordnande att döda denna Dark One. Men naturligtvis går det uppdraget så fel som det bara kan gå, och det blir startskottet för berättelsen i Metro: Last Light.

Om det var något som jag gillade skarpt med Metro 2033, så var det att spelet vägrade hålla spelaren i handen. I början av Metro: Last Light blir spelaren handhållen, men det dröjer inte länge förens de ukrainska utvecklarna 4A Games släpper taget om oss och tvingar oss att överleva på egen hand. Handlingen i Last Light tar större plats än i föregångaren och utvecklarna har inte hamnat i fällan som tycks vara rätt vanlig nuförtiden med FPS-spelen, då de berättas på ett hoppigt och snabbt sätt. Istället finns långa dialoger och matiga mellansekvenser som hela tiden får en att känna att man faktiskt jobbar med något som betyder någonting. Jag fann storyn vara riktigt bra, och berättelsen tar upp intressanta teman, och när eftertexterna rullade så kände jag mig mer än helnöjd med det som jag fick uppleva. Det finns dock ett par tveksamheter när det gäller berättandet.

Precis som i föregångaren så består Artyom av ett tomt skal som det är meningen att du ska fylla själv. Fast ett helt tomt skal är Artyom ändå inte, eftersom han pratar under laddningstiderna mellan uppdragen. I föregångaren så sköttes det här bra, men i Last Light känns det lite mer tveksamt och märkligt att Artyom aldrig talar under själva spelets gång, även fast det finns spel som hanterat detta sämre. Det går också att samla på sig delar ur hans dagbok under nivåerna, och trots att jag rent generellt inte är förtjust i samlandet i majoriteten av dagens spel så kände jag att samlandet faktiskt tillförde någonting. Karaktärerna är dock intressanta och välskrivna, och bidrar till att både göra storyn bra och världen levande. Men även här finns det tveksamheter, och då är det framförallt hos spelets kvinnor som tveksamheten ligger hos. De känns underdimensionerade och lämnar dessvärre en del att önska, och om jag ska vara riktigt grov så skulle jag kunna säga att om de inte redan är avklädda så kommer de att bli det, men jag återkommer till det strax.

Tempoväxlingen däremot är helt fenomenal, och hur du spelar Metro: Last Light är lite upp till dig själv. Precis som i föregångaren så kan du välja att antingen skjuta dig fram eller försöka smyga förbi fienderna. Förstnämnda valet var dock en av spelets svagheter, då vapnen kändes fjösiga och det fanns ingen riktig tyngd. Istället var det roligare att försöka smyga förbi farorna, även om det inte alltid var det lättaste. I Last Light kan jag dock säga att båda punkterna har blivit förbättrade, i synnerhet skjutandet som ju var en av de svagare punkterna i föregångaren. Numera går det också att modifiera vapnen som du själv vill, som förövrigt har en skön hemmagjordkänsla, för att anpassa din spelstil. Bland annat går det att utsmycka vapnen med bland ljuddämpare, rödpunktssikten, infrarödsikten och lasersikten. Även fast det känns som mer eller mindre alla spel nuförtiden nästan måste låta en modifiera vapnen, så tycker jag ändå det fungerar riktigt bra i Last Light.

Skjutandet har då alltså förbättrats och känns inte lika tyngdlöst som tidigare, men samtidigt så är det inte heller perfekt. Men det är definitivt en klar förbättring sedan föregångaren. Som redan nämnt så har även smygandet förbättrats sedan sist, och även fast det var roligt att skjuta fascister, kommunister och mutanter, så var det betydligt roligare att försöka smyga förbi dem. Dels så är det mer utmanande och nervkittlande emellanåt, men också mer belönande än att skjuta sig fram. Om du smyger så är det såklart en fördel att ha ljuddämpade vapen och kastknivar, men det fungerar även utmärkt att smyga sig fram bakom fienden och knocka de medvetslösa i nyllet, något som för tankarna till fjolårets Dishonored där du inte behövde döda överhuvudtaget om du inte kände för det. Faktum är till och med att det ska gå att spela genom hela Last Light utan att ha ihjäl en enda människa (förutom vid ett par tillfällen då du mer eller mindre är tvungen att ta någon annans liv).

Något som var lite utav ett klagomål i föregångaren var att det var för linjärt. Personligen så hade jag inga större problem med det i ärlighetens namn, men det är samtidigt något som jag delvis kan hålla med om. Metro: Last Light försöker dock inte förbättra detta, och spelet är minst lika linjärt som föregångaren. Som sagt så har jag inga större problem med detta om jag ska vara ärlig, men jag hade gärna sett ett lite firare upplägg. Dock ingen stor öppen värld där man är fri att utforska som man själv vill, för det har vi ju redan S.T.A.L.E.R.-spelen till för. Men samtidigt så tycker jag det är bättre med ett linjärt spel där mina val faktiskt spelar roll, än ett öppnare spel där mina val inte har någon större påverkan.

En annan sak som gör att både skjutandet och smygandet är bättre, är för att även fienderna känns smartare den här gången. Visserligen är inte detta heller perfekt, men det är också något som känns som en klar förbättring sedan föregångaren. Emellanåt vankas det också bossfighter, men precis som i mer eller mindre alla FPS-spel så består bossfighterna inte utav finess och att använda hjärnan, utan det gäller att skjuta så mycket du kan. Visserligen anser jag inte att bossfighterna är dåliga, men jag hade gärna sett intressantare spelmekanik än att bara skjuta iväg allt man har. Dock ska det ändå erkännas att jag fann bossfighterna rätt nervkittlande, då jag hela tiden sprang runtomkring och skrek som en liten flicka. I vissa fall hade jag till och med tillräckligt med ammunition.

Oavsett hur du tacklar situationerna, så är Metro: Last Light ett otroligt atmosfäriskt spel. När jag tar mig genom det ryska tunnelbanesystemet så känns det hela tiden mörkt, dystert och stundtals klaustrofobiskt. Bakom varje hörn så kan det gömma sig en otäck mutant, och känslan av att hoppet gått förlorat sedan länge är nästan hela tiden påtaglig. När jag sedan får ta mig upp till ytan och sätta på mig min gasmask och utforska Moskvas ruiner så känner jag någon form av deprimerande skönhet, om det går att utrycka sig så. Emellanåt så ges möjligheten att pusta ut i något utav alla samhällena som finns under jord, där vi får se hur människorna försöker leva så gott det går och göra det bästa utav situationen. Världen i Metro: Last Light känns hela tiden övertygande, sånär som på en viss detalj. Utan att avslöja för mycket så hamnar Artyom i ett samhälle där han besöker en strippklubb (dock inte för att huvudsakligen ha kul), och det är här som jag känner att det största problemet med spelets kvinnor kommer in. Det känns inte speciellt seriöst. Nu menar jag inte att jag är helt emot denna del utav spelet, men det känns som en märklig kontrast till den dystra och lortiga världen som är fylld med mutanter. Det är dock inte denna scen som är problemet, problemet är att det saknas någon form utav kontext och det känns som att det är med bara för att vara med. Det hade liksom inte varit någon större skillnad alls om utvecklarna plockat bort detta, då det inte tillför något till storyn överhuvudtaget.

Precis som i föregångaren så gör spelet allt det kan för att jag verkligen ska leva mig in i spelets värld. Dels så är ju atmosfären fantastisk, och dels så finns det knappt några mätare och dylikt, och det finns också massor med smådetaljer som bidrar till att jag bara lever mig in i spelet. Filter till gasmasken ska bytas ut, ficklampan och mörkerglasögon ska laddas upp, och naturligtvis så måste ammunition och andra förnödenheter hittas. Bara en smådetalj som att kunna torka av smuts eller blod från visiret på gasmasken med ett knapptryck tillför faktiskt en hel del till att suga in mig i världen, trots att det egentligen är en sådan liten detalj. Visserligen kan det dock bli lite mellanmenyer om du kör på konsolversionen eller med handkontroll till PC, men jag kände aldrig att det var i vägen och spelet stannar aldrig upp heller. Jag tror faktiskt inte att jag har levt mig in i ett spel så här mycket sedan The Elder Scrolls V: Skyrim.

Valutasystemet är precis som i föregångaren (samt boken), där du kan köpa vapen, ammunition och andra viktiga saker med militärammunition som du hittar. Saken är dock att denna ammunition inte bara agerar valuta, utan är också kraftfullare än den vanliga, hemmagjorda ammunitionen. Något som är intressant, eftersom du måste prioritera, ska du använda ammunitionen för att åstadkomma större skador eller ska du spara de till senare och köpa en fetare bössa?

Något som jag antar har varit mycket omtalat om inför Metro: Last Light är grafiken. Metro 2033 var visserligen ett hyfsat krävande spel på PC, men det var otroligt snyggt när det släpptes även om det kunde ha varit bättre optimerat och idag håller grafiken fortfarande. I Last Light så är grafiken inte bara ännu bättre, utan även bättre optimerad än förra gångaren. Dels har vi den tekniska aspekten, som är rakt igenom strålande och otroligt snyggt. Då har jag visserligen kört konsolversionen, men jag kan även säga att det som jag sett från PC-versionen av spelet är nog bland det snyggaste som jag någonsin har sett. Men det är inte bara den tekniska aspekten som imponerar, utan även designen är strålande.

När det kommer till ljud så har jag nästan bara positiva saker att säga. Det är främst ljuden från alla mutanterna och ljudet av Artyoms andetag när syrefiltret i gasmasken börjar ta slut, som bara är ett fåtal utav de ljud som verkligen bidrar till att göra atmosfären så fantastisk. Musiken är också värd att nämnas, som jag tyckte var riktigt bra och passade också bra in. Sedan har vi röstskådespelarna, och där har jag lite blandade åsikter. Precis som i föregångaren så kan du antingen spela med engelskt eller ryskt tal, och efter att ha sett någon video där någon spelat med engelskt tal så är det inte direkt något som jag rekommenderar, för det engelska röstskådespeleriet var enligt mig inte speciellt bra. Istället känns dock det ryska skådespeleriet mycket bättre, och det gör det även lättare att bli indragen i spelet, eftersom… ja, det utspelar ju sig under Moskva. Däremot så är inte all dialog i spelet textad, vilket blir ett problem när jag spelar med ryskt tal eftersom jag inte kan språket. Visserligen så är det viktigaste textat, så om du kör med ryskt tal så kommer du inte missa något viktigt under storyn, men det är lite tråkigt eftersom det finns intressanta konversationer mellan olika karaktärer som du kanske missar. Det här är något som också var ett lite problem i Metro 2033, men det var aldrig lika stort eftersom det inte gavs lika bra möjlighet att utforska samhällena som det ges i uppföljaren.

Metro: Last Light inte bara ett riktigt bra spel, utan det är också en klar förbättring sedan föregångaren, även om vissa saker som fiendernas intelligens och eldstriderna inte är riktigt perfekta och kunde ha blivit mer finslipat, och att bossfighterna känns halvdana. Den största svagheten i spelet ligger dock ändå i hur spelets kvinnor är porträtterade. Men i slutändan så är det ett otroligt snyggt spel med en fantastisk atmosfär och en spännande berättelse med intressanta teman. Även om det spelmekaniska som sagt inte är perfekt, så är det fortfarande bra och jag känner att jag aldrig har tråkigt. Så jag applåderar 4A Games för att de gjort ett fantastiskt spel, men det finns också en annan sak som jag måste applådera de för. Under utvecklingen av Metro: Last Light så fick utvecklarna tampas med strömbrott, trångboddhet på kontoret och svårigheter med tullpersonal som krävde muta för att få fram utvecklingskit, som annars kunde ha stulit grejerna. De blev även tvungna att säljas till en annan utgivare när THQ gick i konkurs, och dessutom hade de bara en bråkdel utav den budget som ett vanligt AAA-spel brukar ha. Men trots allt detta, så har ukrainska 4A Games inte bara gjort ett spel som är snyggare än nästan alla AAA-spelen (det enda spelet som rent grafiskt har en chans mot Metro: Last Light är Crysis 3), utan de har också lyckats göra ett spel som enligt mig är mycket bättre. För min del så är det här ett spel som inte bara har en chans att komma in bland de bästa spelen som jag spelat under det här året, utan även kanske det bästa FPS-liret som jag spelat under det här året.

Betyg 9/10

Grafik: 10

Spelbarhet: 8

Ljud: 9

Hållbarhet: 8

Nu har E3 kommit till sitt slut och jag har ett par tankar att dela med mig av.

Detta årets E3 skulle bli något extra speciellt då dom nya konsolerna snart kommer stå i folks vardags rum. Men man kan inte sälja en konsol utan bra realeser och därför ska jag dela med mig av min topp 5 lista av spelen som visats upp på E3.

5. Mirrors edge 2

Första spelet var bra, kul och snyggt både design mässigt och grafiskt men storyn kändes lite idiotisk och dålig. Därför hoppas jag att dom skaffar en bättre story och fixar dom hemska inomhus partierna.

4. Final Fantasy XV

Detta spelet är vad många av oss kände igen som Final Fantasy XIII versus men nu har dom bytat namn. Spelet har allt Final Fantasy behöver för att det ska passa mig bättre det vill säga en mörk värld, halv realistisk fantasy och våld.

3. Witcher 3

Det vore nog världens största lögn att säga att jag inte gillar Witcher spelen för det gör jag väldigt mycket. Det kan nog vara mitt favorit RPG om det nu inte är Dragon Age: Origins. Hur som helst så ser den tredje och möjligen avslutande delen av The Witcher spelen jävligt bra ut med dunder snygg grafik och en helt öppen värld...och hästar och båtar hell yeah !

2. Metal Gear Solid 5

Metal Gear Solid vilken jävla bra spel serie. Denna gången får vi spela som en gammal Snake i ett open world och dunder snyggt äventyr. Att Metal Gear Solid 3 är mitt favorit spel någonsin gör saken bara bättre.

1. Dragon Age Inquisition

Morrigan är tillbaks och det kommer köras i Frostbite 3...GOTY !

Värda att nämna

* South park the stick of truth

* Halo 5

* Watch dogs

* Splinter cell Black list

* Battlefield 4

* Titanfall

* Rayman Legends

* The Division

* Batman Arkham Origins

* Super Smash Bros

Top 3 sämsta på E3 2013

3. Dead rising 3 

Det dom visade upp såg inte lovande ut jag trode att dom skulle följa med trenden med survival horror och att tio zombies kan vara livs hotande. Här är 100 Zombies kanon mat och du hittar pistoler med ammo i en helt vanlig toalett. Och ännu hemskare du kan kalla in en napalm bombning. 

2. Killer instinct 

väldigt många gamers vill ha en remake av det älskade Killer Instinct men det dom får ser inte lovande ut. Killer Instinct fansen förtjänar något bättre

1. Call of Duty Ghosts

FISKARNA RÖR SIG ! Var det värkligen nödvändigt att ta upp ? Visar det inte hur lite bra och nya saker dom har att visa upp ?

Önskningar till nästa E3 

* Cyberpunk 2077 mer av det skitet

* Borderlands MMO med samma gameplay som i dom tidigare spelen

* Bioshock Space ett Bioshock i rymden

* Livstecken på Prey 2

* Oculus rift får ett släpp datum och dom visar upp spelen till den

* Rockstar visar upp ett sandlåde spel...i rymden

* Half life 3...man kan alltid drömma 

Vi ber om ursäkt för uppehållet, men nu är vi tillbaka och rapporterar om vad som har hänt i spelvärlden under den senaste veckan.

Premiärmånad för Dark Souls II avslöjad

Eftersom E3 närmar sig så dekoreras det med reklamskyltar och likande där mässan ska hålla till. En av dessa reklamskyltar gör reklam för kommande Dark Souls II, men den avslöjar också vilken månad som spelet ska släppas. Det blir i mars 2014 som det är meningen att vi ska dödas på alla tänkbara sätt. Det är dock ännu inte bekräftat om spelet ska släppas till de nya konsolerna Palystation 4 och Xbox One ännu, utöver Playstation 3, Xbox 360, PC och Wii U.

The Last Guardian dyker upp under årets E3-mässa?

Det har länge varit tyst kring spelet The Last Guardian, som utvecklas av Team Ico som tidigare stått för utvecklingen av både Ico och Shadow of the Colossus, men nu verkar det som att vi äntligen ska få höra någonting om spelet. E3 har nämligen en egen tidning, och på tidningens hemsida så har nämligen The Last Guardian lagts upp och det står där att vi ska få kolla på trailers från spelet på tisdag. Vi kan alltså räkna med att få se The Last Guardian under Sonys presskonferens.

Dice har flera överraskningar på E3

I ett videoklipp berättar Karl-Magnus Troedsson, general manager hos Dice, att Dice naturligtvis ska visa upp kommande Battlefield 4, men också att studion har ett par överraskningar som de ska visa upp. Gissningsvis så kan Mirror's Edge 2 vara en av överraskningarna, eftersom det florerat en del rykten om det på sista tiden.

The Last of Us skickades ut för tidigt

Nästa vecka på fredag var det tänkt att spelet The Last of Us, som är utvecklat av Naughty Dog som även skapat Uncharted-spelen, skulle släppas. Men flera stycken som förbokat spelet hos Webbhallen har fått spelet tidigare än så. Webbhallen har nu skickat ut mail till alla som bokat spelet och berättat att detta var ett misstag från deras sida att spelet blev utskickad. De säger också att de inte ansvarar för vad som kan hända med ens Playstation Network-konto för de som spelar spelet innan den 14:e juni. Sony själva lär nog knappast inte vara speciell glada över detta misstag.

Kiefer Sutherland gör rösten åt Snake

Nu har Konami bekräftat vem som ska göra rösten till Snake i kommande Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, och det är Kiefer Sutherland som ska axla rollen som den legendariske spionen. I en Behind the Scenes-video berättar Hideo Kojima att det var producent Avi Arad (The Amazing Spider-Man, Iron Man) som kom med förslaget att ge rollen till Kiefer Sutherland. Detta är inte första gången som Sutherland gör rösten till en spelkaraktär, exempelvis så gjorde han rösten till Sgt. Roebuck i Call of Duty: World at War.