Titel: The Last of Us

Format: PS3

Jag har kämpat och gjort allt jag kunnat för att överleva i en oerhört grym värld, i vad som är ett av årets mest efterlängtade spel.

Att spel är konst är det ingen fråga om längre. Huruvida exakt alla spel kan ses som konst går ju att diskutera, men det är inte vad jag hade tänkt göra i den här texten. Men rent generellt sätt så räknas spel numera som konst. Eller, det är åtminstone lag på det borta i USA numera. Men innan det sågs spel för det mesta med helt andra ögon, åtminstone hos de som inte förstod sig på spelen. De personerna tenderade ofta att se spel som en leksak. Visst, vissa spel kan ju ses lite grand som ”leksaker”, framförallt de spel som enbart fokuserar på spelmekanik och att ha roligt, och kanske inte nödvändigtvis att berätta en avancerad story. Jag ser inte spel som leksaker, men jag kan på sätt och vis förstå tankesättet hos de som ser spel som just det. Men sedan finns det spel som, hur mycket det än vrids och vänds på det, enligt mig verkligen inte kan ses som en ”leksak”, eller som ”bara” ett spel. The Last of Us är definitivt ett sådant spel som jag inte kan se som ”bara” ett spel, utan det här är verkligen konst när det är som allra bäst.

För min del är The Last of Us ett av de spel som jag sett mest framemot under detta år. Dels för att det är utvecklat av Naughty Dog, vars Uncharted-serie jag älskar (även fast trean har en svagare story jämfört med de tidigare spelen, men det är inget som är väsentligt för den här recensionen), och dels för att det knappt varit mycket nyheter om spelet egentligen. Faktiskt. För något som jag tycker är oerhört tråkigt nuförtiden, är att vi får halva spelet slängt framför våra ansikten långt innan spelets ens släppts med trailers och bilder från spelet varannan vecka. Exakt så illa är det inte, men ni förstår nog lite vad jag känner. Faktum är att det varit rätt lite information kring detta spel jämfört med nästan alla AAA-spel, som exempel visades ingenting från spelets multiplayerläge upp fören någon vecka före release. Visst, det är bra att komma ut med information och trailers för att hålla intresset för spelet uppe, men jag tycker det har gått lite för långt med detta på senaste tiden.

När spelet tar sin början har kaoset precis börjat. Huvudpersonen Joels granne bryter sig in genom hans balkongdörr, samtidigt som det på nyheterna rapporteras om ett virus som sprider sig och gör människor galna.  Det är en epidemi som spridits via en slags svamp som på något sätt utvecklats med förmågan att ta över människokroppar och som släppts iväg från växter och träd (antagligen har naturen tröttnat på vår miljöförströring). Denna epidemi sprider sig sedan snabbt och gör att de som tas över av svamparna blir som zombier. Dock kallas de ”Infected” (infekterade, som jag kommer att kalla de framöver i denna recension), och är tekniskt sätt inga zombier, även fast de beter sig mer eller mindre som just zombies.

Vi hoppar 20 år framåt, och USA är numera knappt en skugga av sitt forna jag. Joel lever i en karantänzon, som snarare känns som ett koncentrationsläger, då det råder utegångsförbud, ID-kontroller, förtryck och en polisstat som avrättar folk som bryter mot lagarna som stiftades efter att epidemin lamslog landet. En laglös pundare som går under namnet Robert har retat upp Tess, som är ett riktigt rivjärn (och som jag förmodar är Joels flickvän), och de två bestämmer sig för att leta upp honom och ta saken i egna händer. Men detta gör att de också olyckligtvis dras in i en grupp rebellers plan och får i uppgift att eskortera en flicka vid namn Ellie, något som till en början verkade vara en enkel uppgift. Men det leder till en resa där Joel och Ellie måste förlita sig på varandra genom USA, från Boston till Salt Lake City.

På ytan är storyn i The Last of Us en rätt ordinär berättelse som utspelar sig i en postapokalyptisk värld. Spelets inledning är visserligen fantastisk, men samtidigt är det en gnutta generiskt. Det märks också att Naughty Dog blivit inspirerande utav bland annat The Road och I Am Legend. Sedan känns det som att det saktar ned och blir segare i början, men långtifrån tillräckligt mycket för att jag ska förlora mitt intresse. Men när jag väl kommer under ytan till spelets story, så gömmer sig något annorlunda. Även fast själva grundberättelsen är en sådan som berättats otaliga gånger förut, så lyckas Naughty Dog att flera gånger överraska mig under spelets gång med åt vilket håll berättelsen rör sig. Berättandet är också helt fantastiskt med några av de bästa mellansekvenserna som någonsin gjorts, och karaktärerna i spelet är så otroligt välskrivna att det är svårt att inte bry sig om dem. Samspelet mellan Joel och Ellie, och bandet som byggs mellan de är nog faktiskt bland det bästa som jag någonsin har upplevt i ett spel. Här får jag nog hejda mig så att jag inte börjar avslöja för mycket ur storyn, men jag kan säga att även fast det på ytan verkar vara en rätt typisk berättelse så är den istället fantastisk, unik och gripande.

Story är något som är viktigt enligt mig och storyn i The Last of Us är fantastisk, men det finns en sak som är viktigare än en fantastisk story. Är spelmekaniken bra och är det roligt att spela? På den frågan så kan jag säga det inte bara är berättelsen och berättandet som är starkt, utan även det spelmekaniska i The Last of Us är starkt. Med tanke på att det är Naughty Dog som står bakom rodret så har nog vissa kanske förväntat sig ett Uncharted i en apokalypsmiljö, och även om det visserligen finns likheter mellan spelen så känns The Last of Us som något eget. Jag får nämligen själv välja hur jag ska tackla situationerna som jag hamnar i. Ska jag smyga förbi fienderna, strypa de bakifrån eller plocka fram en bössa och skjuta alla i skallen? Även fast smygandet uppmuntras genom att det inte finns mycket ammunition och faktumet att Joel måste använda förband för att återställa sin hälsa istället för att gömma sig i ett hörn och vänta ett par sekunder, så är det hela tiden upp till dig själv hur du ska ta dig genom spelet.

Som sagt så uppmuntras smygande, och det var det som jag hade roligast med, samtidigt som var det något som verkligen kändes nervkittlande. Det finns en typ av Infekterande som kallas för Clickers, som har blivit blinda men i gengäld har de utvecklat ett slags ekolod som gör att de ändå kan ”se”. Att smyga förbi de fungerar, men rör du dig för fort så är de genast efter dig och eftersom det är en av de dödligare fienderna så räcker det med att de kommer tillräckligt nära dig för att det ska vara kört. Men även striderna känns riktigt bra, då det finns en viss tyngd som gör att det på något sätt känns äkta. Om jag tar en revolver och skjuter en person, eller om jag plockar upp en träplanka och slår någon till döds så känns det. Samma sak när det är fienderna som slår mig med ett järnrör eller skjuter mig med en hagelbössa, det känns verkligen.

En annan sak som bidrar till både smygandet och skjutandet är riktigt bra, är tack vare intelligensen på fienderna. I Uncharted-spelen så upplevde jag rätt ofta att fienderna inte kändes speciellt smarta, men i The Last of Us är skillnaden överraskande stor. Fienderna i spelet är för det mesta riktigt smarta och känns hela tiden övertygande när de försöker hitta eller ha ihjäl mig. Dock så reagerade jag på en sak gällande kompanjonerna i spelet, åtminstone till en början. De blir nämligen aldrig upptäckta när jag smyger mig fram. I början så störde jag mig en aning på det, men efter lite funderande så insåg jag att det nog var ett medvetet val från utvecklarnas sida. Det är ju inte så kul egentligen att bli upptäckt för att min datorstyrda kompanjon klantat till sig, och hade det varit på det sättet s hade jag nog i alla fall stört mig på kompanjonerna. Men bortsett från den lilla parentesen så känns även kompanjonerna hjälpsamma, då Ellie vid ett flertal tillfällen sagt var en fiende var någonstans så att jag en kort stund visste dennes position.

Världen som Joel och Ellie lever i är en brutal värld där det varken finns något svart eller vitt, men framförallt så känns den hela tiden övertygande. Det är också en våldsam värld, men det känns aldrig för mycket. Nuförtiden så tycker jag att flera spel har med en massa våld bara för sakens skull som inte tillför någonting egentligen, utan bara är där för att det ska se ”coolt” ut. Men så är aldrig fallet i The Last of Us, då våldet aldrig saknar någon mening och är något som verkligen passar in med spelet. Atmosfären är också riktigt strålande, och det är faktiskt just den delen som gör att jag emellanåt känner en viss rädsla. Även fast de Infekterande kan vara otäcka (framförallt tjockisvarianten), så känner jag snarare obehag för att just atmosfären är så fantastisk. Jag känner mig helt indragen i spelet och striderna känns verkligen som en strid mellan liv och död. Tempovariationen är också helt fantastisk, för precis när jag känner att det borde hända någonting så dyker fiender upp, och precis när jag känner att jag börjar tröttna på fienderna så saktar spelet ned och låter mig ta mig fram i egen takt.

Något som jag kände mig otroligt skeptisk till en början var spelets multiplayerläge. Multiplayern i Uncharted var visserligen kul, men jag kände samtidigt att det var något som jag inte hade saknat så mycket om det inte fanns med. Jag misstänkte att jag skulle känna något liknande för multiplayern i The Last of Us. Till en första anblick så verkade mina misstankar till en början stämma. Klassystemet ser ut att vara inspirerat utav Call of Duty: Black Ops II och naturligtvis finns det likheter mellan The Last of Us och Uncharted. Men efter ett par matcher så var jag helt fast, något som jag kan säga att det var ett bra tag sedan jag kände så för ett multiplayerläge.

Dels så är tempot i multiplayern betydligt långsammare än i Uncharted-spelen, och framförallt långsammare jämfört med majoriteten. Att ta sig långsamt fram är något som verkligen hjälper att hålla dig vid liv, för det är inte bara när du skjuter som fienderna vet var du är, utan det är även när du springer fort framåt. Det blir alltså mycket smygande under matcherna. En annan sak är att det verkligen byggs mycket på samarbete. Om du är mer utav en ensamvarg när det kommer till multiplayer så kan jag direkt säga att The Last of Us inte är något för dig, för att inte hålla ihop med gruppen är nästan som att springa rakt fram mot fienderna när de skjuter mot dig. Du kommer att dö om du är ensam, så därför är det viktigt att du håller ihop med gruppen och samarbetar genom att täcka varandra och hjälpa varandra på fötterna när de blivit svårt skadade.

En annan sak som sticker ut med multiplayerläget är klansystemet, eller snarare hur XP-insamlandet är presenterat. Det är inget traditionellt klansystem där två klaner möts i en match för att göra upp om vilka som är bäst, utan det är överlevare som anslutar sig till din klan i takt med att du samlar in förnödenheter. Visserligen är allt detta endast siffror samt ett egentligen ett XP-system, men det är presenterat på ett annorlunda sätt som gör att det känns roligare. Varje match så måste du samla in ett visst antal förnödenheter, och om du samlar in mer än vad du behöver så anslutar sig fler överlevare till din klan. Samlar du däremot in färre förnödenheter än vad du behöver så blir invånarna i din klan sjuka och hungriga, och kan eventuellt dö om det inte går bättre. Emellanåt så inträffar slumpmässiga händelser för din klan, som att ni stöter på ett gäng andra överlevare eller blir anfallna. Då får du som ett slags litet uppdrag som du ska utföra under ett visst antal matcher, så som att exempelvis markera eller döda ett visst antal fiender, och beroende på hur bra du lyckas så påverkas du mer positivt eller negativt utav den slumpmässiga händelsen. En liten kul detalj är också att om du ansluter till Facebook så kommer vissa överlevare vara från din kompislista på Facebook, vilket gör att din klan känns lite mer personlig och är en liten kul detalj.

Något som Naughty Dog verkligen har lyckats med, är hur spelet ser ut både tekniskt och estetiskt. Med Uncharted-spelen så har utvecklarna visats sig vara grafikgudar, då de spelen i princip alltid blivit det snyggaste konsolspelet samt det snyggaste spelet till Playstation 3, och The Last of Us är inget undantag. Rent tekniskt så är det sjukt snyggt, och det är nästan sinnessjukt hur utvecklarna lyckats pressa fram så här snygg grafik med en så gammal hårdvara som Playstation 3 faktiskt är. Flera gånger under spelets gång så stannade jag bara upp för att i ren förtjusning kika på hur oerhört detaljerat allt är och hur otroligt vackert spelet är med alla växter som växt överallt.

När det gäller ljudet så har jag i princip bara positiva saker att säga. Mycket utav ljudet bidrar en hel del till att göra atmosfären så fantastisk som den är. Även musiken är riktigt bra, och vissa korta ljudslingor påminner faktiskt lite grand om musiken i Metro: Last Light (vilket är lite läskigt faktiskt, eftersom det också är ett spel som utspelar sig i en postapokalyptisk värld och som jag dessutom ansåg vara årets hittills bästa spel efter att det släpptes). Men det som imponerar mest med ljudet är utan någon som helst tvekan röstskådespeleriet, som är minst sagt fantastiskt och bidrar enormt mycket till att göra karaktärerna så bra som de faktiskt är.

Efter att i princip bara har hyllat spelet, så måste jag säga att även solen har sina fläckar. Men jag kan faktiskt ärligt talat inte komma på särskilt många svagheter med detta spel. Det som jag rent spontant kan komma på nu och som jag kände under spelets gång, var att det stundtals kändes för linjärt. Vilket blir lite konstigt när jag nämner det som en av spelets svagare punkter, när jag inte brydde mig så mycket om att även Metro: Last Light var riktigt linjärt. Jag misstänker dock att det har med att Last Light samtidigt lät mig fatta val som spelade roll, något som kanske inte hade spelat lika stor roll om det spelet var öppnare. Jag kände också att The Last of Us blev lite väl frustrerande mot slutet av äventyret, då det kändes som att jag blev upptäckt för minsta lilla sak och när jag väl blev upptäckt så kunde jag lika gärna ladda om en tidigare sparfil, då det kändes nästan omöjligt att mig ur knipa.

Storyn och berättandet är mer eller mindre fantastiskt, atmosfären är riktigt tät, för det mesta riktigt smart A.I, tempovariationen är perfekt, röstskådespeleriet är fantastiskt och karaktärerna välskrivna, grafiken är otroligt snygg och multiplayerläget är överraskande underhållande. Sedan finns det ju skönhetsfläckar, såsom att det stundtals känns lite för linjärt och att jag kände mig frustrerad mot slutet av spelet, men även fantastiska spel är inte felfria. Om jag någonsin kommer få höra någon som påstår att spel inte är konst, så kommer jag bara att hänvisa de till detta spel. För i slutändan är The Last of Us inte bara årets hittills bästa spel, utan det är även ett av de bästa spelen som jag haft nöjet att få uppleva, och det är när spelkonst är som allra bäst.

Betyg 10/10

Grafik: 10

Spelbarhet: 9

Ljud: 10

Hållbarhet: 8

Titel: Metro: Last Light 

Format: Pc, PS3, Xbox 360

I en framtid där världen ovan jord är ödelagt, så har jag gjort mitt yttersta för att överleva skräcken och de olika fraktionerna nere i Moskvas tunnelbanesystem.

Föregångaren Metro 2033 var baserat på boken skriven av Dmitry Glukhovsky, som utspelade sig i en intressant värld där ett framtida Moskva hade förstörts under ett kärnvapenkrig och tvingat människorna att flytta ned till det ryska tunnelbanesystemet. Det är en värld där hoppet sedan länge försvunnit, där mutanter härjar både ovan och under jord, och där olika fraktioner strider om sina politiska ideologier. Spelet Metro 2033 var lite av en oslipad diamant, då atmosfären var fantastisk och grafiken var riktigt läcker. Däremot saknade striderna tyngd, vapnen kändes fjösiga och fienderna var inte speciellt smarta. Men överlag så var det ett bra spel som jag gillade mycket, och som gjorde att jag såg mycket framemot uppföljaren Metro: Last Light.

Till skillnad från föregångaren så bygger inte handlingen på boken Metro 2034, utan det är en helt egen story som utspelar sig i samma värld (den kommande boken Metro 2035 ska dock bygga på handlingen i Last Light, varför vet jag inte riktigt). Hursomhelst, Metro 2033 hade två olika slut, men storyn i Last Light bygger på originalslutet från boken, det vill säga det slutet där allt smäller till rejält. Artyom, spelens huvudkaraktär, hade i uppgift genom hela Metro 2033 att stoppa något som hotade hans hemstation, The Dark Ones. Men i sista stunden när raketerna är sekunder ifrån att träffa The Dark Ones hemvist, insåg Artyom att de kanske hade andra motiv.

Nu har ett år passerat sedan händelserna, och Artyom är med i en grupp som kallas för Rangers. En dag dyker Khan upp och berättar att en levande Dark One har setts, och eftersom Artyom tycks kunna kommunicera med dem så är det alltså meningen att de ska få tag denna Dark One för att få reda på mer om vilka de är och vad de vill. Dessvärre delar inte alla samma tankar kring Dark Ones, och istället får Artyom order från sin överordnande att döda denna Dark One. Men naturligtvis går det uppdraget så fel som det bara kan gå, och det blir startskottet för berättelsen i Metro: Last Light.

Om det var något som jag gillade skarpt med Metro 2033, så var det att spelet vägrade hålla spelaren i handen. I början av Metro: Last Light blir spelaren handhållen, men det dröjer inte länge förens de ukrainska utvecklarna 4A Games släpper taget om oss och tvingar oss att överleva på egen hand. Handlingen i Last Light tar större plats än i föregångaren och utvecklarna har inte hamnat i fällan som tycks vara rätt vanlig nuförtiden med FPS-spelen, då de berättas på ett hoppigt och snabbt sätt. Istället finns långa dialoger och matiga mellansekvenser som hela tiden får en att känna att man faktiskt jobbar med något som betyder någonting. Jag fann storyn vara riktigt bra, och berättelsen tar upp intressanta teman, och när eftertexterna rullade så kände jag mig mer än helnöjd med det som jag fick uppleva. Det finns dock ett par tveksamheter när det gäller berättandet.

Precis som i föregångaren så består Artyom av ett tomt skal som det är meningen att du ska fylla själv. Fast ett helt tomt skal är Artyom ändå inte, eftersom han pratar under laddningstiderna mellan uppdragen. I föregångaren så sköttes det här bra, men i Last Light känns det lite mer tveksamt och märkligt att Artyom aldrig talar under själva spelets gång, även fast det finns spel som hanterat detta sämre. Det går också att samla på sig delar ur hans dagbok under nivåerna, och trots att jag rent generellt inte är förtjust i samlandet i majoriteten av dagens spel så kände jag att samlandet faktiskt tillförde någonting. Karaktärerna är dock intressanta och välskrivna, och bidrar till att både göra storyn bra och världen levande. Men även här finns det tveksamheter, och då är det framförallt hos spelets kvinnor som tveksamheten ligger hos. De känns underdimensionerade och lämnar dessvärre en del att önska, och om jag ska vara riktigt grov så skulle jag kunna säga att om de inte redan är avklädda så kommer de att bli det, men jag återkommer till det strax.

Tempoväxlingen däremot är helt fenomenal, och hur du spelar Metro: Last Light är lite upp till dig själv. Precis som i föregångaren så kan du välja att antingen skjuta dig fram eller försöka smyga förbi fienderna. Förstnämnda valet var dock en av spelets svagheter, då vapnen kändes fjösiga och det fanns ingen riktig tyngd. Istället var det roligare att försöka smyga förbi farorna, även om det inte alltid var det lättaste. I Last Light kan jag dock säga att båda punkterna har blivit förbättrade, i synnerhet skjutandet som ju var en av de svagare punkterna i föregångaren. Numera går det också att modifiera vapnen som du själv vill, som förövrigt har en skön hemmagjordkänsla, för att anpassa din spelstil. Bland annat går det att utsmycka vapnen med bland ljuddämpare, rödpunktssikten, infrarödsikten och lasersikten. Även fast det känns som mer eller mindre alla spel nuförtiden nästan måste låta en modifiera vapnen, så tycker jag ändå det fungerar riktigt bra i Last Light.

Skjutandet har då alltså förbättrats och känns inte lika tyngdlöst som tidigare, men samtidigt så är det inte heller perfekt. Men det är definitivt en klar förbättring sedan föregångaren. Som redan nämnt så har även smygandet förbättrats sedan sist, och även fast det var roligt att skjuta fascister, kommunister och mutanter, så var det betydligt roligare att försöka smyga förbi dem. Dels så är det mer utmanande och nervkittlande emellanåt, men också mer belönande än att skjuta sig fram. Om du smyger så är det såklart en fördel att ha ljuddämpade vapen och kastknivar, men det fungerar även utmärkt att smyga sig fram bakom fienden och knocka de medvetslösa i nyllet, något som för tankarna till fjolårets Dishonored där du inte behövde döda överhuvudtaget om du inte kände för det. Faktum är till och med att det ska gå att spela genom hela Last Light utan att ha ihjäl en enda människa (förutom vid ett par tillfällen då du mer eller mindre är tvungen att ta någon annans liv).

Något som var lite utav ett klagomål i föregångaren var att det var för linjärt. Personligen så hade jag inga större problem med det i ärlighetens namn, men det är samtidigt något som jag delvis kan hålla med om. Metro: Last Light försöker dock inte förbättra detta, och spelet är minst lika linjärt som föregångaren. Som sagt så har jag inga större problem med detta om jag ska vara ärlig, men jag hade gärna sett ett lite firare upplägg. Dock ingen stor öppen värld där man är fri att utforska som man själv vill, för det har vi ju redan S.T.A.L.E.R.-spelen till för. Men samtidigt så tycker jag det är bättre med ett linjärt spel där mina val faktiskt spelar roll, än ett öppnare spel där mina val inte har någon större påverkan.

En annan sak som gör att både skjutandet och smygandet är bättre, är för att även fienderna känns smartare den här gången. Visserligen är inte detta heller perfekt, men det är också något som känns som en klar förbättring sedan föregångaren. Emellanåt vankas det också bossfighter, men precis som i mer eller mindre alla FPS-spel så består bossfighterna inte utav finess och att använda hjärnan, utan det gäller att skjuta så mycket du kan. Visserligen anser jag inte att bossfighterna är dåliga, men jag hade gärna sett intressantare spelmekanik än att bara skjuta iväg allt man har. Dock ska det ändå erkännas att jag fann bossfighterna rätt nervkittlande, då jag hela tiden sprang runtomkring och skrek som en liten flicka. I vissa fall hade jag till och med tillräckligt med ammunition.

Oavsett hur du tacklar situationerna, så är Metro: Last Light ett otroligt atmosfäriskt spel. När jag tar mig genom det ryska tunnelbanesystemet så känns det hela tiden mörkt, dystert och stundtals klaustrofobiskt. Bakom varje hörn så kan det gömma sig en otäck mutant, och känslan av att hoppet gått förlorat sedan länge är nästan hela tiden påtaglig. När jag sedan får ta mig upp till ytan och sätta på mig min gasmask och utforska Moskvas ruiner så känner jag någon form av deprimerande skönhet, om det går att utrycka sig så. Emellanåt så ges möjligheten att pusta ut i något utav alla samhällena som finns under jord, där vi får se hur människorna försöker leva så gott det går och göra det bästa utav situationen. Världen i Metro: Last Light känns hela tiden övertygande, sånär som på en viss detalj. Utan att avslöja för mycket så hamnar Artyom i ett samhälle där han besöker en strippklubb (dock inte för att huvudsakligen ha kul), och det är här som jag känner att det största problemet med spelets kvinnor kommer in. Det känns inte speciellt seriöst. Nu menar jag inte att jag är helt emot denna del utav spelet, men det känns som en märklig kontrast till den dystra och lortiga världen som är fylld med mutanter. Det är dock inte denna scen som är problemet, problemet är att det saknas någon form utav kontext och det känns som att det är med bara för att vara med. Det hade liksom inte varit någon större skillnad alls om utvecklarna plockat bort detta, då det inte tillför något till storyn överhuvudtaget.

Precis som i föregångaren så gör spelet allt det kan för att jag verkligen ska leva mig in i spelets värld. Dels så är ju atmosfären fantastisk, och dels så finns det knappt några mätare och dylikt, och det finns också massor med smådetaljer som bidrar till att jag bara lever mig in i spelet. Filter till gasmasken ska bytas ut, ficklampan och mörkerglasögon ska laddas upp, och naturligtvis så måste ammunition och andra förnödenheter hittas. Bara en smådetalj som att kunna torka av smuts eller blod från visiret på gasmasken med ett knapptryck tillför faktiskt en hel del till att suga in mig i världen, trots att det egentligen är en sådan liten detalj. Visserligen kan det dock bli lite mellanmenyer om du kör på konsolversionen eller med handkontroll till PC, men jag kände aldrig att det var i vägen och spelet stannar aldrig upp heller. Jag tror faktiskt inte att jag har levt mig in i ett spel så här mycket sedan The Elder Scrolls V: Skyrim.

Valutasystemet är precis som i föregångaren (samt boken), där du kan köpa vapen, ammunition och andra viktiga saker med militärammunition som du hittar. Saken är dock att denna ammunition inte bara agerar valuta, utan är också kraftfullare än den vanliga, hemmagjorda ammunitionen. Något som är intressant, eftersom du måste prioritera, ska du använda ammunitionen för att åstadkomma större skador eller ska du spara de till senare och köpa en fetare bössa?

Något som jag antar har varit mycket omtalat om inför Metro: Last Light är grafiken. Metro 2033 var visserligen ett hyfsat krävande spel på PC, men det var otroligt snyggt när det släpptes även om det kunde ha varit bättre optimerat och idag håller grafiken fortfarande. I Last Light så är grafiken inte bara ännu bättre, utan även bättre optimerad än förra gångaren. Dels har vi den tekniska aspekten, som är rakt igenom strålande och otroligt snyggt. Då har jag visserligen kört konsolversionen, men jag kan även säga att det som jag sett från PC-versionen av spelet är nog bland det snyggaste som jag någonsin har sett. Men det är inte bara den tekniska aspekten som imponerar, utan även designen är strålande.

När det kommer till ljud så har jag nästan bara positiva saker att säga. Det är främst ljuden från alla mutanterna och ljudet av Artyoms andetag när syrefiltret i gasmasken börjar ta slut, som bara är ett fåtal utav de ljud som verkligen bidrar till att göra atmosfären så fantastisk. Musiken är också värd att nämnas, som jag tyckte var riktigt bra och passade också bra in. Sedan har vi röstskådespelarna, och där har jag lite blandade åsikter. Precis som i föregångaren så kan du antingen spela med engelskt eller ryskt tal, och efter att ha sett någon video där någon spelat med engelskt tal så är det inte direkt något som jag rekommenderar, för det engelska röstskådespeleriet var enligt mig inte speciellt bra. Istället känns dock det ryska skådespeleriet mycket bättre, och det gör det även lättare att bli indragen i spelet, eftersom… ja, det utspelar ju sig under Moskva. Däremot så är inte all dialog i spelet textad, vilket blir ett problem när jag spelar med ryskt tal eftersom jag inte kan språket. Visserligen så är det viktigaste textat, så om du kör med ryskt tal så kommer du inte missa något viktigt under storyn, men det är lite tråkigt eftersom det finns intressanta konversationer mellan olika karaktärer som du kanske missar. Det här är något som också var ett lite problem i Metro 2033, men det var aldrig lika stort eftersom det inte gavs lika bra möjlighet att utforska samhällena som det ges i uppföljaren.

Metro: Last Light inte bara ett riktigt bra spel, utan det är också en klar förbättring sedan föregångaren, även om vissa saker som fiendernas intelligens och eldstriderna inte är riktigt perfekta och kunde ha blivit mer finslipat, och att bossfighterna känns halvdana. Den största svagheten i spelet ligger dock ändå i hur spelets kvinnor är porträtterade. Men i slutändan så är det ett otroligt snyggt spel med en fantastisk atmosfär och en spännande berättelse med intressanta teman. Även om det spelmekaniska som sagt inte är perfekt, så är det fortfarande bra och jag känner att jag aldrig har tråkigt. Så jag applåderar 4A Games för att de gjort ett fantastiskt spel, men det finns också en annan sak som jag måste applådera de för. Under utvecklingen av Metro: Last Light så fick utvecklarna tampas med strömbrott, trångboddhet på kontoret och svårigheter med tullpersonal som krävde muta för att få fram utvecklingskit, som annars kunde ha stulit grejerna. De blev även tvungna att säljas till en annan utgivare när THQ gick i konkurs, och dessutom hade de bara en bråkdel utav den budget som ett vanligt AAA-spel brukar ha. Men trots allt detta, så har ukrainska 4A Games inte bara gjort ett spel som är snyggare än nästan alla AAA-spelen (det enda spelet som rent grafiskt har en chans mot Metro: Last Light är Crysis 3), utan de har också lyckats göra ett spel som enligt mig är mycket bättre. För min del så är det här ett spel som inte bara har en chans att komma in bland de bästa spelen som jag spelat under det här året, utan även kanske det bästa FPS-liret som jag spelat under det här året.

Betyg 9/10

Grafik: 10

Spelbarhet: 8

Ljud: 9

Hållbarhet: 8

Titel: Sly Cooper: Thieves in Time

Format: PS3, PS Vita

Efter åtta år av väntan så är det äntligen dags att återförenas med mästertjuven Sly Cooper och hans vänner. Men var det värt den långa väntan?

När jag tittar tillbaka för att minnas hur jag kom i kontakt med den snälle tjuven Sly Cooper så kan jag inte göra annat än att le. Dels för att det på sätt och vis hänger ihop med min första bekantskap för Ratchet & Clank-spelen, och dels för att det visade att det faktiskt lönade sig att ge något helt nytt en chans. Min familj hade köpt ett nytt Playstation 2, för det gamla hade slutat fungera. Jag tror det var någonting med lasern som läste av skivorna, men jag kommer inte ihåg exakt. Men med den här något nyare spelkonsolen så följde nämligen en skiva som hade diverse demos till olika spel. Som ni säkert redan listat så fanns det en demo till Ratchet & Clank, det första för att vara mer precist. Efter att jag hade testat det för första gången, så gillade jag spelet riktigt mycket.

Sedan gick det en tid, och nu var det julafton år 2004. Jag hade önskat mig det senaste Ratchet & Clank-spelet, och i ett av paketen låg Ratchet & Clank 3 och väntade. Jag fullkomligt älskade det spelet, men det var någonting mer. I spelet så fanns det en demoversion av ett annat spel, som jag kunde komma åt om jag höll in fyra knappar samtidigt vid startmenyn. Det visade sig att det var en demo för spelet Sly 2: Band of Thieves, och det var då jag bestämde mig för att jag inte gillade det. Så enkelt var det. Men efter en tid började jag fundera i andra banor, och jag kom tillslut fram till att jag åtminstone kunde testa demon. Jag gav ju trots allt ändå Ratchet & Clank en chans med sin demo, så varför skulle inte Sly också få en ärlig chans?

Det visade sig vara ett misstag att från början ignorera Sly, för efter en stund med demon så tyckte jag det var riktigt bra. Vilket såklart ledde till att jag eventuellt spelade genom alla tre Sly-spelen. Fast i helt fel ordning. Jag började nämligen med trean i serien, fortsatte med tvåan och avslutade med det första spelet. Men trots att jag upplevde hela spelserien i fel ordning, så gillade jag spelen riktigt mycket. Men det där var för flera år sedan, och även fast jag kommer ihåg vilka minnen jag hade av flera spel, så var det något som stannade i minnet. Men för inte så himla längesedan fick jag för mig att ta mig genom Sly Collection till PS3:an. Spelet (eller spelen, kanske är rätt benämning) hade bara samlat damm, och vad var bättre förberedelse för kommande Thieves in Time, än att spela genom de gamla spelen? Sagt och gjort så gjorde jag det, och jag måste bara säga det var ett riktigt kärt återseende. När jag tittar tillbaks på minnen från min barndom, så kommer nog Ratchet & Clank vara inte bara den främsta plattformsspelserien, utan också den främsta spelserien från min barndom. Men Sly-spelen är verkligen inte långt därefter. När jag spelade genom de gamla goda klassikerna, så blev jag lika charmad av karaktärerna som jag blev under mitt första möte med dem för en herrans massa år sedan.

Ända sedan jag tog mig genom alla tre Sly-spelen för drygt åtta år sedan, så har jag hoppats på en uppföljare. Men för varje år som gick så försvagades det hoppet. När det visade sig att utvecklarna Sucker Punch hade jobbat med Infamous, så var jag osäker på om det verkligen skulle blir fler Sly-spel. Men så hände det. Sanzaru Games, som stod för portningen av Sly-spelen till Playstation 3, gjorde en prototyp som fick Sony att bli imponerade, varpå beslutet att Sanzaru Games skulle utveckla ett nytt Sly-spel togs. Något som fick mig att göra små glädjehopp, eftersom det ändå var flera år sedan jag hade mött Sly. Men trots det så kollade jag knappt in några trailers, och jag testade aldrig demon till spelet heller, vilket kanske inte är det smartaste som går att göra. Speciellt inte med Aliens: Colonial Marines nära i minnet. En annan anledning till att jag kanske borde ha kollat in lite mer av spelet, var för att det var ny utvecklare. Hur mycket jag än ville tro på Sanzaru Games, så blir åtminstone jag otroligt orolig när en ny utvecklare ska ge sig på en redan etablerad spelserie, eftersom det kan bli hursomhelst. Samtidigt så är jag ändå glad över att jag inte kollade in så mycket från spelet, eftersom det gjorde att spelet kunde överraska mig mer. Så nu är frågan, har Sanzaru Games lyckats ta efter arvet från Sucker Punch, eller har de misslyckats totalt?

Story i Sly Cooper: Thieves in Time tar vid där Sly 3: Honour Among Thieves slutade, Cooperligan har splitrats och Sly har fejkat sin minnesförlust så att han kan vara tillsammans med Interpol-polisen Carmelita Fox. Men trots att ingen från Cooperligan längre är på brottets bana, så är det ändå frid och fröjd. Ända tills Bentley upptäcker att sidorna ur boken Thievius Raccoonus, som fungerar lite som en användarhandbok för Sly, försvinner. Eller, sidorna försvinner inte, men alla ord som står på sidorna försvinner. Det verkar som att någon eller några reser tillbaks i tiden och knycker värdesaker som Slys släktingar stulit, vilket orsakar att sidorna ur boken håller på att suddas ut. Lyckligtvis har Bentley byggt på en tidsmaskin, och efter att han samlat ihop både Sly och Murray så åker de tillbaks i tiden för att återställa allting tillrätta.

Storyn har väl kanske inte varit det starkaste kortet i Sly-spelen, eftersom story inte är speciellt viktig i plattformsspel. Men om jag ska vara helt ärlig så anser jag berättelserna i de här spelen vara riktigt spännande och roliga att följa. Storyn i Thieves in Time bjuder kanske inte på så himla många överraskningar, men ändå kan jag inte låta bli att njuta över berättelsen som Sanzaru Games berättar. Fast det som jag tycker gör storyn i Sly-spelen är framförallt karaktärerna, som är riktigt charmiga och som backas upp av riktigt bra röstskådespeleri. Det här är naturligtvis intakt i Thieves in Time, och även fast att det känns som en rätt traditionell berättelse för ett Sly-spel, som skulle kunna ses som en minuspunkt, så diggar jag ändå berättelsen. Naturligtvis så kretsar ju storyn främst kring tidsresor, vilket är något som jag kommer att återkomma till alldeles strax.

Från den första stunden som jag får ta kontroll över tvättbjörnen Sly Cooper, så känns allting bekant och jag blir genast varm i kläderna. Trots att Sly Cooper: Thieves in Time är som redan tidigare sagt utvecklat av en ny utvecklare, så känns det trots allt nästan som om det faktiskt är Sucker Punch som drar i spakarna. Efter bara ett par minuter så känner jag att Sanzaru Games har visat mycket respekt och kärlek åt Sly Cooper, och det gläder mig att mästertjuven har hamnat i trygga händer.

Som tidigare nämnt så fokuserar spelet en hel del på tidsresor, vilket gör att miljöerna känns riktigt varierade. Bland annat så hamnar Sly och hans vänner i det feodala Japan, det medeltida England och en liten stad mitt ute i vilda västern. Även fast miljöerna i Sly-spelen alltid varit varierade, så känns det på något sätt mer påtagligt i Thieves in Time i och med att det utspelar sig i olika tidsepoker. Precis som i tidigare spel så består miljöerna av öppna världar där spelaren är fria att utforska lite som hen vill, som också är större än vad de var i tidigare spel. Samtidigt så känns det hela tiden glasklart om vad som ska göras och vart man ska när det är dags att göra ett uppdrag. Som brukligt så finns det också ett högkvarter där du kan välja karaktärer samt köpa nya uppgraderingar. Men den här gången så har högkvarteren utvecklats en liten aning, då du kan titta på kostymer som du låst till Sly (som ger honom olika förmågor), skatter som du har hittat samt ett par minispel som du kan komma åt.

Något som kändes som ett dubbeleggat svärd i föregångaren Sly 3: Honour Among Thieves var antalet spelbara karaktärer. Det var nämligen så att utöver Sly, Bentley och Murray så fanns det ett antal andra spelbara karaktärer, vilket dels gjorde att det kändes varierat, men också att det kändes en aning spretigt. Det gavs nämligen inte lika många chanser att få spela som de nya karaktärerna, vilket gjorde det svårt att bli varm i kläderna som de nya karaktärerna. I Sly Cooper: Thieves in Time så finns det nio spelbara karaktärer, vilket gör det till ett återkommande problem. Samtidigt så måste jag säga att det har hanterats mycket bättre än i föregångaren, även fast det verkligen inte är perfekt. Om du bara spelar genom spelets uppdrag så ges du kanske 2-3 tillfällen att spela som Carmelita, vilket jag inte tycker är tillräckligt med tillfällen för att hinna bli riktigt varm i kläderna. Men utöver redan nämnda karaktärer så ges du även möjlighet att få spela som Slys förfäder, och även fast detta gör att det blir fler karaktärer och som redan nämnt, lite spretigt, så känns det varierat och inte riktigt lika illa som i föregångaren. Om vi tittar på förmågorna som Slys förfäder har så är de relativt lika Sly, vilket gör att karaktärerna liknar varandra rätt mycket eftersom de har liknande spelstilar. Dock så har de karaktärerna olika förmågor som gör att de sticker ut. Bland andra så har vi Rioichi Cooper, mästerninja och skaparen av sushi, som kan hoppa långa sträckor som ingen annan kan nå. Eller Tennessee ”Kid” Cooper, en outlaw som skjuter skarpt med sin käpp som även kan användas pistol, samt vars ”crackshot”-förmåga för tankarna till Dead Eye i Red Dead Redemption. Men trots att Sanzaru Games har fått till de nya karaktärerna på ett bättre sätt än vad Sucker Punch gjorde i Sly 3, så är det som sagt inte perfekt. Emellanåt så känns Sly inte som spelets huvudperson, i och med att det är rätt många spelbara karaktärer.

Precis som i tidigare spel så bygger Thieves in Time inte bara på precist plattformande, utan även på att smyga förbi vakter och säkerhets kameror samt sno saker. Eller banka skiten ur vakterna, om du spelar som Murray. Men emellanåt så byts dessa av med ett par minispel, framförallt när Bentley ska hacka en dator, vilket bidrar till variation utöver de olika karaktärerna. Bland annat så består de här minispelarna av en sidscrollande shooter, en så kallad Dual Stick Shooter där du styr hackerenheten med den ena spaken och skjuter sönder fiender med den högra, samt ett annat minispel där du ska styra ett klot med hjälp av Sixaxis-funktionen i Dualshock 3-kontrollen. Apropå det, så var det länge sedan som jag mindes att Sixaxis-funktionen användes i ett Playstation 3-spel. Jag misstänker dock att detta finns med i Thieves in Time för att spelet även är utvecklat för Playstation Vita, men hursomhelst så tycker jag det är trevligt att se denna funktion igen, som känns smått bortglömt. Utöver det förvånansvärt långa äventyret så finns det också en hel del annat att göra. Som att hitta alla flaskor med ledtrådar till ett kassaskåp, Sly-masker och skatter.

Precis som i tidigare spel så är spelkontrollen som är mycket smidig, men inte riktigt lika enkel att använda. Nu menar jag inte att kontrollen är svår att lära sig, men de är inte på pricken lika som i föregångarna. Murrays klassiska magplask görs numera genom att först hoppa och sedan trycka på trekantsknappen, tillskillnad från i föregångaren där det var fyrkantsknappen som gällde efter ett hopp. En annan sak som jag var tvungen att vänja mig med var förmågorna. I de två tidigare spelen så kom du till en speciell meny genom att trycka på Select-knappen, där du sedan kunde binda tre förmågor åt gången till tre knappar. Den här gången så håller du bara in L2-knappen för att byta förmåga. För Sly så blir det olika kostymer som han växlar mellan, för Bentley så blir det olika slags bomber och pilar som han skjuter iväg från spelvärldens coolaste rullstol som han, och för Murray så blir det byten mellan olika… jag vet inte exakt hur jag ska förklara, men det går att byta till hans eldflammande handskar som sätter eld på fiender han slår. Jag tror att ni förstår vad jag försöker få fram.

Om det är något som jag irriterar mig på i Thieves in Time, så är det de förbannat långa laddningstiderna som spelet dras med. Normalt sett så brukar jag inte störa mig på laddningstider, även fast spel som Killzone 2 och The Elder Scrolls V: Skyrim kan få mig att vänta ett bra tag. Men Thieves in Time måste nog vara bland det värsta jag varit med om när det gäller laddningstider, framförallt när jag ska spela som Bentley och måste hacka mig in i en dator. Eller ännu värre, flera datorer. Först så är det en laddningsskärm innan själva uppdraget drar igång på riktigt, och sedan får jag spela i ett par minuter. Sedan ska jag hacka en dator, men först måste jag ta mig genom en till laddningsskärm, och när jag klarat hackning-minispelet så måste jag vänta på att spelet ska ladda igen. Jag kände att det blev rätt irriterande efter ett tag, och tyvärr så är det en av de starkare svagheterna i Thieves in Time.

Jag har tidigare nämnt Playstation Vita i den här recensionen, och med Sly Cooper: Thieves in Time så försöker Sony med något nytt. Genom att köpa Playstation 3-versionen av Thieves in Time (som förövrigt säljs för ett lägre pris än vad ett nytt spel brukar kosta) så får du även med Playstation Vita-versionen med på skivan helt gratis. Du kan även spela en stund på PS3:an, spara spelet och sedan fortsatte där du spelade sist på din Playstation Vita. Själv så äger jag ingen PS Vita, men jag tycker ändå att det här är ett trevligt initiativ.

Precis som i tidigare spel så tycker jag att Thieves in Time har riktigt skön humor. Men sedan finns det scener som får mig att undra hur humorn egentligen ser ut hos utvecklarna. I en scen så har Murray på sig geisha-kläder, och även fast den scenen är så absurd att jag inte kan låta bli att skratta, så är det något som jag aldrig vill se igen. Att se en chockrosa flodhäst iklädd geisha-kläder som dansar på en scen framför upphetsade svin är något som jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.

När det gäller den grafiken så måste jag säga att Thieves in Time är riktigt snyggt. Tidsresandet ger inte bara stor variation mellan miljöerna, det öppnar också för riktigt bra design som gör att tidsepokerna verkligen skiljer sig från varandra. Det medeltida England känns verkligen sådär härligt medeltida med en lite by intill ett stort slott, komplett med en marknad, en cirkus och en Sly Cooper med en Robin Hood-liknande kostym. Rent visuellt så blev jag riktigt imponerad utav vilda västern-avsnittet, som jag bara tyckte var riktigt snygg. Karaktärerna ser också bättre än någonsin, men för de som spelat de tidigare spelen så känns designen på de gamla karaktärerna lite annorlunda, samtidigt som det känns bekant. För min del så kändes det lite ovant i början, men efter ett så vande jag mig, och ser jag det som en naturlig utveckling. Precis som vanligt så gör den charmiga grafiken att spelet nästan ser ut som en tecknad film. När det kommer till ljudet så har jag inte så himla mycket att säga egentligen. Musiken är riktigt atmosfärisk och passar verkligen in i de olika tidsepokerna, samtidigt som det känns sådär jazzigt skönt. Precis som i tidigare spel så är också röstskådespeleriet riktigt bra.

Efter att ha spelat genom Sly Cooper: Thieves in Time, så kan jag garanterat säga att Sly och hans vänner har hamnat i trygga händer hos den nya utvecklaren Sanzaru Games. Utvecklarna har verkligen visat stor respekt inte bara mot tvättbjörnen Sly, utan även mot fansen av spelserien. Det som skulle kunna ses som en svaghet är att spelet egentligen inte bjuder på speciellt många nyheter, något som jag på sätt och vis kritiserat spel för på sistone. Så Thieves in Time är lite mer som en ”best of”-titel, men i det här fallet så ser jag det inte som en svaghet. Det kan nog bero på att efter åtta år så är jag bara glad över att få återse Sly Cooper, att det inte spelar någon roll att konceptet inte har utvecklats speciellt mycket. I slutändan är Sly Cooper: Thieves in Time ett mycket bra spel som jag varmt kan rekommendera.

Betyg 8/10

Grafik: 8

Spelbarhet: 8

Ljud: 9

Hållbarhet: 8

Titel: Bioshock Infinite

Format: Pc, PS3, Xbox360

Årets mest efterlängtade action äventyr är äntligen här och det är dags för oss att ta våra första steg på den flygande staden Colombia.

Efter sex långa år har Ken Levine skaparen av det första Bioshock spelet och hans studio skapat ett nytt spel i serien och istället för att vara i en undervattens stad så får man springa runt på det motsatta en flygande stad.
Detta mästerverk tar sin början under en stormig natt då en man och en kvinna i gula regnjackor tar spelets protagonist Booker DeWitt till en fyr ute vid havet. Detta får mig direkt att tänka på början av det första spelet i serien.

Booker DeWitt står i skuld till en massa män. Han får ett uppdrag för att betala bort skulden. Hitta och för en tjej vid namn Elizabeth till New york men det är inte så lätt som det låter. Elizabeth sitter fånge i ett torn som beskyddas av en stor mekanisk fågel i en flygande stad vid namn Colombia. Och där tar denna fantastiska äventyret sin början i Colombia. Colombia är en flygande stad med en väldigt fin design och mycket att se. Dom som tyckte att Rapture var fascinerande kommer nog att fastna  i för det här spelet för alltid.

Dom första stegen på Colombia är minnst sagt magiska.

Spelet bjuder också på härlig gameplay då man i ena handen håller i ett vapen och i den andra en vigor. Vigors är som plasmids i det första spelet det vill säga krafter som eld eller elektricitet. Man favorit Vigor blev en där man släpper lös en massa mördar kråkor som attackerar fienderna och får dom distraherade som ger en möjligheten att skjuta ihjäl dom under tiden. Man får också inte glöma Den Zipline liknande konstroktionen över hela Colombia som är otroligt kul att åka runt på möjligen den bästa transport medelt i ett spel någonsin.

Elizabeth som man skulle få ut ur Colombia och till New york har en slags kraft som låter henne att öppna dörrar till andra världar. Detta kan bli till en stor hjälp då hon under strider kan öppna upp dessa dörrarna och där kan allt från vapen och amonition till ett stationerad maskin gevär. Elizabeth kan också leta efter amonition och hälsa som kan hjälpa en under kniviga strider.

I Bioshock Infinite så får man slås mot allt från spöken till robot kopior av USA:s presidenter

Men trots härlig gameplay så är det inte det bästa med spelet utan det är Storyn, karaktärerna och designen. Elizabeth har en otroligt bra röst skådespelare som ger liv i Elizabeth. Vid början så känndes Elizabeth väldigt tråkig men hon växer som en karaktär och blir mindre tråkig och oerfaren av Colombias hemskheter under spelets gång.

Storyn i spelet är håller otroligt hög klass och inehåller flera twistar och för att inte nämna slutet. För slutet är ett av det bästa slutet i ett spel någonsin. Slutet får en att tänk om slutet flera dagar efter att man klarat det. Inte nog med det slutet är också det smartaste slutet i ett spel någonsin.

Elizabeth klarar sig på egen hand så man slipper att behöva skydda henne hela tiden.

I slut ändan så är Bioshock infinite ett magiskt spel med fantastisk gameplay, Bra karaktärer, Magiskt bra design och en otroligt bra story.

Betyg 10/10

Grafik: 9

Spelbarhet: 9

Ljud: 8

Hållbarhet: 8

Metal Gear serien testar något nytt och byter ut smygandet mot lekande med svärd och episka strider.

Efter flera producenter och förseningar så har Platinum Games släppt Metal Rising: Revengeance. Till skillnad från Metal Gear Solid spelen som fokuserade på att smyga så fokuserar Metal Gear Rising: Revengeance på snabba svärds strider med tajt gameplay. I Metal Gear Rising: Revengeance så spelar man som Raiden som var huvudkaraktären i Metal Gear Solid 2. Revengeance utspelar sig efter Metal Gear Solid 4 och Raiden har gått med i ett privat militär företag som fokuserar på att skydda dom svaga.

Detta gillar inte dom andra privat militär företagen särskilt Desperado som tycker att det är dåligt för affärerna och skickar två av sina bästa män nämligen Sundowner och Samuel. Dom Skämmer ut Raiden genom att döda personen Raiden hade i uppdrag att skydda som var en Premiärminister i ett land någonstans i Afrika och dom skär av Raidens arm och förstör hans öga. Detta startar en rivalitet mellan Raiden och Samuel som inte blir helt fullbordad på grund av spelets längd men det återkommer vi till senare. Efter detta får Raiden en cyborg kropp och besegrar Desperados kaptener en efter en på sin jakt efter hämnd.

Men nu ska vi gå till den viktigare delen av ett sånt här spel nämligen gameplay. Metal Gear Rising: Revengeance är ett hack and slash spel med nya och intressanta funktioner som block/kontra systemet. För i dom flesta hack and slash spelen så kan man hålla in block knappen och då blockar man och får mindre eller ingen skada. Men i Metal Gear Rising: Revengeance så funkar det inte så utan här måste du trycka attack knappen och rikta styr korset mot fienderna exakt när fienderna tar satts för att attackera dig. Detta är tid att lära sig och man börjar få tag i det vid slutet av spelet. En annan riktigt bra funktion i spelet är Blade mode som är otroligt till freds ställande där man saktar ner tiden och kan välja exakt var du vill skära dina fiender. Och om du är riktigt skicklig så kan du skära dina fiender i hundra eller till och med tusen bitar. Och när du är i Blade mode så kan du utföra en så kallad Zandatsu då du tar din fiendes robot organ och krosar det. Detta fyller Raiden hälsa och energi mätare vilket gör striderna lättare vilket är såklart ett minus.

Under spelet så samlar man på sig en massa poäng som man sedan kan uppgradera Raidens livmätare, vapen och man kan också köpa nya moves, Dock finns det inte så många moves att köpa och man kan inte ta reda på i förväg om den skadar mycket eller litet. Under spelets gång så kommer man också att hitta nya vapen som man får efter att besegrat en boss. Men när Metal Gear Rising: Revengeance skiner som mest är under boss striderna som håller en hög standard. Som i Metal Gear Solid så måste man försöka lista ut fiendernas attack mönster och deras svaga punkt/punkter för att kunna besegra dom. Inte nog med det bossarna är väldigt bra designade och har väldigt bra sound track. Min personliga favorit boss i spelet är Mistral. Mistral är en av dom tidigare bossarna och har flera armar än en missbildad Bläckfisk.

Designen på spelet är väldigt bra då det blandas bruna och grå miljöer med futuristiska städer och utrustning. Detta påminner mycket om designen i Metal Gear Solid 4 vilket gör detta spelet värdigt som en Spin-off till den redan fantastiska Metal Gear Solid serien. För att knyta ihop spelet till Metal Gear Solid serien så finns det flera små referenser som att man kan gömma sig i en kartong, Spännande cutscenes och Metal gears som kommer lite då och då. Spelet lider dock av två vanligt problem nämligen kameran som ibland kan vara irriterande och längden för spelet är bara 6-7 timmar långt. Spelet har också en massa små bra saker som cool fiende design och ett snyggt omslag som är viktiga att nämna.

Betyg 8/10           

Grafik: 7

Spelbarhet: 8

Ljud: 8

Hållbarhet: 6

Av: Andreas